Snart kan jag kanske lägga upp lite bilder! Måste ta foton på mina odlingar här hemma. Har b.la sått busktomat, kanelbasilika, luktärt och slingerkrasse. Slingerkrassen har växt något alldeles otroligt!

På tal om växter (det här kan tolkas lite fel såg jag i efterhand, hihi); svärmor kommer upp runt den 20:e maj. Har tappat räkningen på hur många gånger hon sagt att hon inte orkar med någon blomförsäljning nästa år ;) Är jätteglad att det blir av för jag älskar verkligen att hjälpa till. Det är så trevligt och mysigt att jobba med henne, pyssla om blommorna och samtidig vara ute i friska luften (även om det är oväder) och träffa folk.

Jag har förresten kommit på vad jag vill utbilda mig till med hjälp utav min vägledare på arbetsförmedlingen, nämligen florist. Inte helt överraskande antar jag :) Det är verkligen mitt drömyrke.

När jag väl kommit på fötter och fått jobb, har Pierre och jag pratat om att skaffa hus. De är ju inte så dyra här och det vore mysigt med en egen gård att odla på, få mer utrymme, kanske ett gästrum, ett garage åt Pierre så att han kan mecka på o.s.v. Mer frihet än att bo i lägenhet, dessutom är jag så in i bomben less på min hyresvärd som verkligen gör allt för att jäklas med folk.

Pierre och jag har börjat ta långpromenader tillsammans och det är så skönt! Vi går och pratar om allt möjligt, mest framtiden. Vi kikar även runt på hus vi tycker är snygga och har, som tur är, samma smak. Skadar inte att drömma lite.

Nu ska jag plantera om lite växter och njuta av solen på balkongen ett slag. Sedan ska jag göra storkok av ärtorna jag blötlagt (det blir hemgjord ärtsoppa).

Orkar inte uppdatera här så mycket just nu. Skönare att ta vara på solen. Dessutom är sladden till Pierres mobil borta, vilket är lite typiskt. Hade tänkt ladda upp lite bilder som jag tagit på sistone. Nåja, den som väntar på något gott... väntar alltid för länge ;)

Detta är ett vandringsmail som lästes upp på Rix MorgonZoo. Det är ganska mycket att läsa, men ni kommer inte ångra er! Jag garvade så att tårarna rann. Har förresten lagt in ett klipp längre ner som jag hittade på YouTube för er som inte orkar läsa ;) This made my day! :D


Hundens dagbok:

07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!

08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!

12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!

14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!

15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!

16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!

17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!

18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!

20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!

22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns!


Kattens dagbok:

783:e dagen i fångenskap.....

Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.

Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favroitfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!

Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.

På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.

De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...

Nu är den tillbaka igen sedan ett par, tre veckor... panikångesten. Har knappt kunnat sova inatt men inte på grund av den, utan på grund av rethosta. När jag legat och vridit, hostat och vänt mig i x antal timmar, bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch. Det var välbehövligt och skönt.

Satte mig sedan ner för att fundera lite, bland annat på det Pierre och jag pratade om igår: vår framtid. Vi är båda överens om att det aldrig har känts såhär bra mellan oss: vi har gått igenom så mycket tillsammans, vet var vi har varandra och är fullständigt trygga ihop. Både han och jag har samma mål vilket naturligtvis känns underbart och jag längtar obeskrivligt mycket tills vi når dit! Det är min högsta dröm i livet. Min behandling förde oss verkligen närmare varandra, och det tackar jag min högre makt för.

Jag har kommit fram till att det är just tryggheten som gör mig rädd. Från min uppväxt är jag van vid att när något är "för bra", så lurar alltid ett bakslag runt hörnet. Jag vet att det inte kommer något. Men känslan sitter kvar i kroppen, och kroppen minns. Dessutom blir jag, av någon anledning, ofta lite nedstämd såhär mot vårkanten.

Skillnaden nu mot förr, är att jag har ett helt annat sätt att hantera det på. Istället för att inte vara ärlig om hur jag egentligen mår och gå runt som en tryckkokare, redo att explodera när som helst (vilket jag gjort alltför många gånger), så säger jag som det är. Det är en enorm lättnad. Jag behöver inte vara "duktig" och hålla masken, för jag gör inte situationen bättre för någon genom att lägga locket på. Saker och ting försvinner inte, utan ligger bara och gror, redo att slå till med dubbel kraft. Tyvärr har det slagit till mot mina nära och kära. Jag är less på det beteendet, saknar det inte för fem öre. Det kräver massor av energi och ställer i slutänden bara till med elände, vilket kräver ännu mer energi.

Man är inte duktig om man håller masken och trycker ner allt. Däremot är man enormt duktig och modig om man tar itu med saker och vågar prata. Jag känner mig faktiskt stolt över mig själv och det är något jag inte kunnat säga för ett halvår sedan. Det är så skönt att kunna sätta ord på känslor. Så befriande! Man märker snabbt att saker inte var så illa som man trott, och det är bättre att ta itu med det på en gång.

Jag är enormt lyckligt lottad som har en sån underbar pojkvän, svärmor och syster med familj. De är mina största förebilder! Tack för att ni finns :)

Tänkte att jag skulle fixa lite kaffe. Lyckades naturligtvis tappa kaffefiltret på golvet. Suck!

Skoj!

Jag måste bara skratta lite åt aprilskämtet i Norrbottenskuriren: http://kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=4743363

Önskar nästan att det vore sant eftersom det finns alltför många hundägare som inte tar reda på efter sina hundar. Det är vidrigt att se (och i värsta fall kliva i) skithögar lite här och var på gårdsplanen och andra ställen där hundskit inte hör hemma. Hur svårt är det att städa upp? Kan man inte göra en så enkel sak borde man inte skaffa sig hund(-ar) heller. Det är i alla fall min åsikt. Ni hundägare som känner eller borde känna er träffade: Skärpning!

Här kommer lite nytagna bilder från vårt snöiga Arvidsjaur.




Den här bilden är tagen från Pierres balkong. Den stora snöhögen brukar smälta ner i början av juni nån gång.




En till vy från balkongen, mot Prästberget.