Nu är den tillbaka igen sedan ett par, tre veckor... panikångesten. Har knappt kunnat sova inatt men inte på grund av den, utan på grund av rethosta. När jag legat och vridit, hostat och vänt mig i x antal timmar, bestämde jag mig för att gå upp och ta en dusch. Det var välbehövligt och skönt.

Satte mig sedan ner för att fundera lite, bland annat på det Pierre och jag pratade om igår: vår framtid. Vi är båda överens om att det aldrig har känts såhär bra mellan oss: vi har gått igenom så mycket tillsammans, vet var vi har varandra och är fullständigt trygga ihop. Både han och jag har samma mål vilket naturligtvis känns underbart och jag längtar obeskrivligt mycket tills vi når dit! Det är min högsta dröm i livet. Min behandling förde oss verkligen närmare varandra, och det tackar jag min högre makt för.

Jag har kommit fram till att det är just tryggheten som gör mig rädd. Från min uppväxt är jag van vid att när något är "för bra", så lurar alltid ett bakslag runt hörnet. Jag vet att det inte kommer något. Men känslan sitter kvar i kroppen, och kroppen minns. Dessutom blir jag, av någon anledning, ofta lite nedstämd såhär mot vårkanten.

Skillnaden nu mot förr, är att jag har ett helt annat sätt att hantera det på. Istället för att inte vara ärlig om hur jag egentligen mår och gå runt som en tryckkokare, redo att explodera när som helst (vilket jag gjort alltför många gånger), så säger jag som det är. Det är en enorm lättnad. Jag behöver inte vara "duktig" och hålla masken, för jag gör inte situationen bättre för någon genom att lägga locket på. Saker och ting försvinner inte, utan ligger bara och gror, redo att slå till med dubbel kraft. Tyvärr har det slagit till mot mina nära och kära. Jag är less på det beteendet, saknar det inte för fem öre. Det kräver massor av energi och ställer i slutänden bara till med elände, vilket kräver ännu mer energi.

Man är inte duktig om man håller masken och trycker ner allt. Däremot är man enormt duktig och modig om man tar itu med saker och vågar prata. Jag känner mig faktiskt stolt över mig själv och det är något jag inte kunnat säga för ett halvår sedan. Det är så skönt att kunna sätta ord på känslor. Så befriande! Man märker snabbt att saker inte var så illa som man trott, och det är bättre att ta itu med det på en gång.

Jag är enormt lyckligt lottad som har en sån underbar pojkvän, svärmor och syster med familj. De är mina största förebilder! Tack för att ni finns :)